Väg borde gå före flygplats

Ulf Berg (M) vill att det ”på sikt” ska satsas på vägen mellan Mora och Sälen, dels för att ge turisterna två vägar till Sälen, dels för , som han säger, ge moraborna bättre tillgång till den blivande flygplatsen i Sälen.

Ulf Berg verkar inte vara riktigt ”up to date” med verkligheten. Moraborna har ju redan en alldeles utmärkt flygplats, med kapacitet för riktigt stora flygplan. Varför skulle vi behöva bättre tillgång till Sälen-flygplatsen? Har Ulf Berg tänkt sig att lägga ner Mora-Siljan Flygplats?

Det enda rätta hade naturligtvis varit att omedelbart göra en rejäl utbyggnad av vägen mellan Mora och Sälen med de 250 miljoner staten vill lägga i den prestigefyllda flygplatsen i Sälen som grund!

Dels skulle det ge den stora majoritet mälardalsbor som, Ulf Berg ovetandes, redan idag tar bilen till Sälen via Mora en betydligt säkrare och snabbare väg.

Dels skulle det bli möjligt att med obetydligt längre transfertider skapa en effektiv och attraktiv flygcharter via Mora-Siljan Flygplats till Sälen, Idre, Trysil och Engerdal.

Att inte omedelbart bygga om vägen Mora-Sälen innebär långsiktigt ett större avbräck från den bilburna turismen, än vad den flygburna turismen någonsin kan ersätta.

Jag tror inte på LOV

Jag har varit företagare större delen av mitt liv och jag tror på en sund marknad där företag möts i konkurrens med pris och kvalitet för att möta kundernas krav och förväntningar. Men jag tror inte på LOV, lagen om valfrihet inom vården, då den bygger på en ekonomisk modell där den äkta konkurrensen är satt ur spel. Ett konstruerat kund/utförare-förhållande med skattekollektivet reducerat till ekonomisk mellanhand och garant.

Det handlar alltså inte om att företag kan tjäna pengar på tjänster köpta av skattekollektivet. Jag har inga problem med att företag tjänar pengar på uppdrag från stat, kommuner och landsting genom upphandling. Oavsett det handlar om exempelvis byggande, IT-tjänster eller uppdrag inom det offentligas kärnverksamheter, vård, skola och omsorg

Det är nämligen en sak att genom upphandling, i konkurrens med andra utförare, visa att man kan utföra ett uppdrag till lägre kostnad och/eller högre kvalité än om arbetet skulle utföras i egen regi eller av en annan entreprenör.

LOV, lagen om valfrihet inom vården, saknar däremot helt dessa normala konkurrensmekanismer. Du som företagare vet på förhand hur stor ersättningen blir per ”uppdrag” (patient, vårdtagare) och ”marknaden” (antalet patienter/vårdtagare) är väl definierad och relativt förutsägbar.

Med LOV är det är alltså du som utförare som väljer uppdragsgivare, kanske baserat på vem som ger dig högst ersättning. Vid en upphandling är det ju istället uppdragsgivaren som väljer dig som utförare för priset och kvalitén på dina tjänster.

Det är en ganska stor skillnad! Eller hur?

Partideklarera kommentatorerna

Politiska kommentatorer som Lena Mellin, KG Bergström, Margit Silberstein, Mats Knutsson, m fl borde egentligen kallas politiska recensenter, för det är så de agerar. De recenserar politik som vore det ett skådespel, istället för att analysera och kommentera politikens förmåga att skapa ett långsiktigt gott samhälle!

Dessutom är det kanske dags att ”partideklarera” dem, för politiskt neutrala är de inte! Även om de är ganska duktiga på att dölja det emellanåt.

Hela den politiska journalistiken är för övrigt i mångt och mycket ett misslyckande. Utspel, ”plånboksrapporter”, ”affärer”, opinionsundersökningar och partiföreträdarnas ”prestationer” i debatter och TV-framträdanden blir viktigare än den politik, i dess djupare mening, som partiernas företrädare faktiskt företräder.

Hur ska man som väljare någonsin förstå sammanhangen i samhället med denna ”snuttifiering” och ”idolisering” av politiken? Det leder bara fram till förvirring, som är en utmärkt grogrund för allehanda enfråge- och missnöjespartier.

En likvärdig skola i HELA landet

Jag är för att behålla det kommunala huvudmannaskapet i skolan och säger nej till ett återförstatligande. Jag är nämligen övertygad om att en centraliserad styrning också innebär en ökad centralisering av skolverksamheten.

En gymnasieskola i Mora med det programutbud vi har idag är ingen självklarhet för en regional beslutsfattare med statligt uppdrag. Inte en grundskola i Våmhus eller Färnäs heller. En nedläggning eller omfattande förändring är mindre smärtsam för en beslutsfattare som inte behöver möta de drabbade medborgarna i mataffären eller på gatan varje dag.

Jämför med vad som händer när självstyrande familjeföretag köps upp av storkoncerner och reduceras till ”produktionsenheter” som kan flyttas eller läggas ner med ett penndrag i koncernledningen.

Som kommunpolitiker innebär den kommunala skolan både svårigheter och möjligheter.

Svårigheter – för att vi utifrån befolkningsutveckling, resurstillgång och en hård statlig styrning av utbildningens innehåll (som jag i princip är för) många gånger ändå tvingas fatta smärtsamma beslut om utbud vad gäller skolenheter eller program.

Möjligheter – för att vi ändå direkt kan se, påverka och ta ansvar för skolans betydelse i kommunen, för elever, för medborgare och för andra funktioner i kommunen och prioritera resurserna efter lokala förutsättningar och behov.

Med ett återförstatligande av skolväsendet tappar vi möjligheterna, men får nya svårigheter när exempelvis ett beslut om att ta bort alla teoretiska gymnasieprogram, fattat i någon central skolnämnd, kan innebära att arbetsmarknaden för 100 välutbildade lärare i Mora plötsligt försvinner.

Förresten, jag har inte sett någon av ivrarna för ett återförstatligande av skolan förklara hur ett statligt huvudmannaskap ska öka likvärdigheten mellan skolor, när man fortsatt vill tillåta helt privata skolhuvudmän. Skulle kommuner vara sämre eller mer ”svårstyrda” skolhuvudmän än exempelvis JB-koncernen, salig i åminnelse?

Synen på resursfördelningen av de statliga medlen för skolverksamhet måste dock revideras. Problemet med bristande likvärdighet är reellt och kräver kraftfulla åtgärder, men för mycket av debatten har sin utgångspunkt i storstädernas problematik med väl utbyggd kollektivtrafik och stora ”interna” socioekonomiska skillnader, som driver fram en ökad segregering mellan olika skolor, kommunala såväl som friskolor. Där tror jag att det helt fria skolvalet har en avgörande negativ betydelse och kan behöva ses över.

I mindre kommuner, där utbudet av friskolor är begränsat eller litet och avståndet till grannkommunernas skolor långt, är problemen delvis annorlunda. De socioekonomiska skillnaderna mellan olika skolor minskar i betydelse ju färre skolor en kommun har. Däremot kan olika kommuners socioekonomiska förutsättningar skilja sig stort sinsemellan.

Mindre skolenheter och ett krympande elevunderlag, ger större kostnader per elev generellt. Därtill kommer accelererande svårigheter att rekrytera och behålla kompetenta lärare, specialpedagoger och skolledare i mindre kommuner.

Detta skapar en ojämlikhet mellan stora och små kommuner i förutsättningarna för att skapa en likvärdig skola och är ett minst lika viktigt problem som storstädernas segregerade skolor, för en ansvarsfull regering att ta itu med. Men en sak är jag säker på, ett förstatligande av skolan är inte lösningen på problemen!

Varför?

Varför ska det vara så svårt för vissa att se…
…att sänkt restaurangmoms som jobbskapare är ett misslyckande när varje tillkommet arbete kostar 1,5 miljoner och att samma pengar som nu gett 4000 jobb i restaurangbranschen skulle gett 11000 jobb om de satsats i offentlig sektor.
…att lägre arbetsgivaravgifter för unga i huvudsak används för att öka bolagsvinster och i betydligt mindre utsträckning för att skapa nya jobb för unga.
…att verklig valfrihet inom vård och omsorg är att få välja vad man vill ha hjälp med och hur, inte att få välja arbetsgivare åt personalen.
…att de läroplaner som grundskolan jobbat efter de senaste 33 åren, och gymnasiet sedan 19 år, fastställts av borgerliga regeringar.
…att den borgerliga politiken i grunden är ett misslyckande när det gäller jobbskapande, social trygghet och skola! OCH…
…att Sverigedemokraterna i allt väsentligt stöttat den borgerliga regeringen i dess arbete med att utarma landsbygden, öka klyftorna mellan rik och fattig och skapa stora hål i de sociala skyddsnäten.

(Insändare publicerad i Mora Tidning 13/12 -13 och i Dalademokraten 16/12 -13)

Nyårshälsning

Vi är på väg in i ett nytt år med två tuffa, men oerhört viktiga valrörelser. Den inför EU-parlamentsvalet den 25 maj och den inför valen till kommun, landsting och riksdag den 14 september!

Inget av dessa val vinns av sig själva och utgången, trots det just nu gynnsamma opinionsläget, är långt ifrån självklar.

Alla val vinns lokalt! Det är framför att vid dörrarna vi ska göra skillnad, men även genom att synas på Gågatan och vid mötesplatser i byarna. Därför känns det skönt att veta att vi i Mora nu har ett gäng aktiva och engagerade medlemmar som under hösten gjort ett fantastiskt jobb med att knacka dörr och finnas tillgängliga på Gågatan. Nära 500 människor har vi pratat med om det som berör dem i deras vardag. Ett fantastiskt resultat!

Därför vill jag rikta ett STORT TACK till alla er som ställt upp och på olika sätt engagerat er. Det är genom sådant arbete vi vinner val!

Men till vårens och sommarens valkampanjer behöver vi bli ännu fler som är med och pratar politik och framtidstro med medborgarna i Mora. Innan valet den 14 september har vi som mål att prata med nära 3000 morabor. Du är varmt välkommen att vara med! Självklart får du all nödvändigt utbildning/information för att du ska känna dig trygg och kunna göra ett bra jobb, och du arbetar alltid tillsammans med mer erfarna valarbetare i alla sammanhang. Mer information om när och hur kommer på nyåret.

Ju fler medlemmar som är med och hjälper till på olika sätt – till exempel deltar i möten på Gågatan eller i någon av våra byar, knackar dörr, delar ut flygblad i brevlådor, skriver insändare, arrangerar ”köksbordsmöten”, etc – desto större är våra möjligheter att skapa en stark, socialdemokratiskt ledd, regering.

Med detta vill jag tacka alla förtroendevalda och alla andra medlemmar för gott och engagerat arbete under 2013, samt tillönska samtliga ett riktigt

Gott Nytt Supervalår 2014!

Ordning och reda i välfärden

Läste en insändare häromdagen som jag först trodde var skriven av en socialdemokrat som tyckte det var dags att göra något åt den oreda i välfärden som den borgerliga regeringen under sju års regeringsinnehav ställt till med.

Insändaren betonade vikten av att både de som tar del av välfärdstjänsterna och de som arbetar i välfärdssektorn ska ha stora möjligheter att påverka sin situation. Och att en stark välfärdssektor förutsätter att så många som möjligt bereds möjlighet att arbeta och bidra till att stärka samhällets ekonomi. Klassisk och tydlig socialdemokratisk politik alltså.

Men sen blir det lite konstigt… Skribenten hävdar att socialdemokrater och övriga oppositionspartier skulle stå för något hon kallar ”bidragslinjen” som, underförstått, ökar samhällets utgifter och minskar dess inkomster. Denna skribent har fått för sig att om Socialdemokraterna kommer till makten ska man börja något slags oprövat experiment som skulle skapa ännu mer oreda i välfärden och samhällsekonomin.

Men snälla Ann-Britt Åsebol (M), är det någon som experimenterat med välfärden och jobbpoltiken så är det väl den moderatledda regering vi haft de senaste sju åren. Jag säger bara: sänkt restaurangmoms, halverad arbetsgivaravgift för ungdomar, RUT- och ROT-avdrag för grillfesten och bygget på sommarhuset i Spanien och, inte minst, den långa raden med sk ”jobbskatteavdrag”.

Samtliga åtgärder som i teorin skulle skapa fler jobb, men som i praktiken fått ytterst begränsade effekter på sysselsättning och samhällsekonomin utveckling. Dessutom har det lett till ökad otrygghet, minskad valfrihet (om det inte handlar om att välja ”utförare” vilket är fullständigt ointressant för de allra flesta), ökade ekonomiska klyftor och en arbetsmarknad som fokuserar på låglönejobb och hotar Sveriges ställning som ett ledande land när det gäller innovation, forskning och utveckling.

Socialdemokratisk politik handlar om att öka människors frihet och stärka samhällsekonomin genom satsningar på utbildning, innovation, infrastruktur och socialt ansvarstagande. Det fungerade för att bygga Sverige starkt under 1900-talet och det kommer att fungera under 2000-talet också!

(Införd i DalaDemokraten 4/12 2013)