Se upp för valkompasserna…

Visst kan man tycka att det är smart med alla dessa valkompasser. Det kan ge en vägledning i djungeln av olika sakfrågor. Men jag har nu testat bland annat Aftonbladets och Svenska Dagbladets valkompasser och kan konstatera att resultaten blir ganska olika, trots att man svarar ganska lika på frågorna.
I ABs valkompass blev det dött lopp mellan Fi och V, med S på en blygsam fjärdeplats efter MP. I SvDs kompass var jag en tydlig S-väljare (där saknades också Fi som alternativ).
En orsak tror jag är att det fanns något fler Fi/V-”frågor” i ABs test. När jag körde testet igen och tonade ner min något radikala inställning till kvoterad föräldraförsäkring, samkönades adoptionsrätt, könskvotering till bolagsstyrelser och EUs makt, då blev jag Socialdemokrat igen…
Så, är du radikal Socialdemokrat, som i vissa, just nu populära frågor, står något till ”vänster” om partikongressens beslut, då riskerar du i ABs valkompass att kategoriseras som Fi- eller V-väljare eller möjligen miljöpartist.
Svagheten med dessa valkompasser är att de lägger mer tyngd på olika enskildheter i politiken, snarare än på de grundläggande värderingarna och visionerna. Ex-vis är ju anledningen till att jag har synpunkter på det fria skolvalet inte att jag ogillar valfrihet, utan för att jag tror att det motverkar en likvärdig skola som har möjlighet att ta fram det bästa ur varje unge.
Men visst är det lite kul och underhållande att utmana sin politiska hemvist med dessa valkompasser. Kom bara ihåg att ta resultatet med en stor nypa salt!

Svar på öppet brev ang gymnasieskolan i Mora

Detta är ett svar på ett öppet brev, publicerat i Dalademokraten 16/5 och i Mora Tidning 19/5, från ett antal föräldrar som är besvikna över Gymnasienämndens beslut att lägga ner inriktningarna teater och dans på estetprogrammet vid S:t Mikaelsskolan.

Svaret publiceras i respektive tidning den 21/5 och är undertecknat av samtliga nämndsledamöter som står bakom beslutet.

————————-

Vi beklagar verkligen BÅDE att vi tvingats ta det drastiska beslutet att lägga ner dans- och teaterinriktningarna på estetprogrammet, OCH att beslutet kommit väldigt sent. Vi förstår verkligen elevers och föräldrars frustration.

Bakgrunden är att nämnden under flera år har sett ett vikande intresse för flera inriktningar inom våra nationella program, bland annat estetprogrammets dans- och teaterinriktningar. Samtidigt har hela skolan på grund av allt mindre ungdomskullar i Mora, Orsa och Älvdalen minskat från ca 1100 elever för tre år sen till ca 800-850 elever idag och för överskådlig tid framöver. I takt med allt färre elever har naturligtvis också stats- och kommunbidrag minskat och nämnden har dragits med stora ekonomiska underskott sedan 2011.

En konsekvens av detta är att Gymnasienämnden tvingats lägga ner ett antal inriktningar på flera olika program. Det handlar alltså långt ifrån enbart om dans- och teaterinriktningarna på det estetiska programmet. Beslutet om dessa nedläggningar var nödvändigt för att vi ska ha möjlighet att behålla en livskraftig gymnasieskola i Mora i framtiden. Det har länge varit för få elever för de 12 nationella program med flera olika inriktningar vi haft.

När det gäller tidpunkten för beslutet är det så att vi hade planerat att fatta beslutet på nämndens sammanträde den 16 april. Underlaget ansågs dock inte tillräcklig för att fatta beslut på. Ärendet återremitterades därför för komplettering.

Att vi inte fattat beslutet tidigare var för att förvissa oss om att ingen kraftig ökning i intresset för berörda inriktningar uppstått. Något tillförlitligt underlag går inte att få fram före början av april och den 16/4 var alltså i princip det tidigaste datum ett beslut.

När nu nämnden beslutade att skjuta upp avgörandet, så skulle det normalt avgjorts på det ordinarie sammanträdet den 14 maj, samma dag som omvalsperioden går ut. För att ändå ge berörda elever en liten, men dock, chans att göra ett omval kallade vi därför in till extra nämndsammanträde så tidigt som möjligt, vilket blev den 7 maj, varefter samtliga berörda elever omgående informerades.

Detta är alltså förklaringen, och vi beklagar verkligen de problem och den besvikelse detta orsakat de elever som på kort varsel tvingats tänka om i sitt gymnasieval.

Vad gäller de ”extra” meritpoäng som eleverna kan erhålla vid de sk antagningsproven, så är det något som en del skolor, bland annat S:t Mikaelsskolan, tillämpar  för att kunna göra ett urval om en inriktning har fler sökande än platser. Något som inte varit fallet i Mora på många år.

Målet är en livskraftig gymnasieskola

Gymnasiet i Mora är en skola med programutbud, lärarorganisation och lokaler för 1000-1100 elever (som skolan hade för tre år sen), men har idag ett elevtal på ca 800, varav ca 150 på introduktionsprogrammen. Återstår 650 elever som går på något av de nationella programmen. Av dessa går ca 100 på samhällsprogrammet och ytterligare ca 100 på ekonomiprogrammet. Återstår gör sen 450 elever som fördelar sig på övriga 10 program. Det gör i snitt 15 elever per årskurs och program.

Lägg till detta att flera av dessa program idag har mellan två och fyra inriktningar, så blir elevtalen på vissa av dessa inriktningar försvinnande få, flera av dem har mellan en (1) och fem (5) elever på inriktningar med plats – och därmed kostnader – för 8-16 elever.

När det gäller Estetprogrammet så har programmet fyra väldigt specifika inriktningar under alla tre gymnasieåren, som kräver relativt hög beläggning av de 16 platser som finns på varje inriktning.

Det finns en rad olika siffror i omlopp vad gäller intaget på dans- och teater-inriktningarna, siffror som påstås innebära att vi tagit beslut på för låga, felaktiga, siffror. Men detta är inget “panikbeslut” för att vi “plötsligt” upptäckt att intresset för dessa inriktningar blivit lågt. Vi vet att antagningssiffrorna kan skilja något sig från den preliminära i april till den slutgiltiga med reservantagningar i september, men de senaste åren har skillnaden legat på någon enstaka elev mer eller mindre på de aktuella inriktningarna mellan preliminärantagning och slutgiltig antagning.

Vi agerar på en flerårig trend av svagt intresse för dessa inriktningar, som bekräftats av årets preliminära antagningssiffror, och vi har en långsiktig ambition att ge hela skolan en “kostym” vad gäller programutbud, personalorganisation och lokaler som möter det verkliga elevunderlaget och den ekonomiska verklighet som detta medför.

Det handlar alltså inte om det är tre, fem eller till och med sju elever som skulle kunna komma in på respektive inriktning just i år. Det handlar om att ge lärare och framtida elever långsiktig arbetsro och trygghet i att vi har en organisation som är hållbar och inte automatiskt kommer att ifrågasättas inför varje läsår.

Vi har, sedan den gemensamma gymnasienämnden drog igång sin verksamhet 2011, dragits med flera miljoner i underskott varje år på grund av att elevantalet minskat kraftigt och vi inte haft en förmåga att anpassa skolan efter dessa nya förutsättningar, trots att utvecklingen egentligen varit känd.

I Mora, som trots allt haft en god ekonomi under flera år, har dessa underskott gått att hantera, men i våra samverkanskommuner har det inte varit lika enkelt och gymnasieskolan måste givetvis kunna bedrivas inom de givna ekonomiska ramarna. Vilken annan kommunal verksamhet ska i annat fall prioriteras ner? Äldrevården? Skolan? Förskolan? Kulturverksamheten?

Vi har ändå med diverse “effektiviseringar” i utbildningen i form av samläsning, bättre nyttjande av IT, mm, lyckats hålla kostnadsutvecklingen någorlunda i schack. Vi har också, genom ganska framgångsrikt argumenterande, lyckats undvika att det minskande elevunderlaget slagit igenom fullt ut i våra ekonomiska ramar. Vi har fått en slags ekonomiska “krockkuddar” helt enkelt.

Nu står vi dock på botten och stampar. Möjliga effektiviseringar i form av ytterligare samläsning mellan inriktningar och årskurser riskerar att urholka kvalitén och därmed elevernas förtroende för hela vår gymnasieskola. Några ytterligare ekonomiska “krockkuddar” från samverkanskommunerna Mora, Orsa och Älvdalen, är inte heller att vänta. Därtill är det ekonomiska läget i alla tre kommunerna just nu allt för tufft.

Elevantalet kommer förhoppningsvis inte att fortsätta minska de kommande åren, kanske till och med öka något, men vi har fortfarande en alldeles för stor organisatorisk, ekonomisk och lokalmässig kostym. Det stora “lyftet” i elevunderlaget kommer när barnen till de stora barnkullarna runt 1990 vuxit upp till gymnasieungdomar, men den tiden ligger fortfarande 15-20 år bort.

Det är i ljuset av detta nämndens beslutade åtgärder ska ses. Vår ambition är att ha ett så brett programutbud som möjligt, men det måste tyvärr ske på bekostnad av ett antal inriktningar där intresset ändå är relativt lågt.

Vi kanske tappar några elever med starka drivkrafter att gå en specifik inriktning vi nu inte kan erbjuda, men detta finns med i de ekonomiska kalkylerna. I det långa loppet kan vi förhoppningsvis vinna fler elevers förtroende för att de får en högkvalitativ utbildning i de program och inriktningar vi faktiskt erbjuder.

Nämndens beslut har inte heller ensidigt drabbat estetprogrammet. Nu och tidigare har bland annat inriktningar inom samhällsprogrammet, teknikprogrammet, barn och fritid, restaurang och livsmedel och hela hotell- och turismprogrammet lagts ner. Nämndens beslut innebär ju också att vi faktiskt beslutat behålla två av estetprogrammets inriktningar, trots att det skulle inneburit en väsentligt större besparing på både kort och lång sikt att stänga även dessa. Men en skola helt utan estetprogram vore, som många påpekat, en mycket tråkigare skola.

Jag kan inte heller helt frigöra mig från tanken att den enorma uppslutningen och starka engagemanget – från kulturpersonligheter, nuvarande och tidigare elever, och en del opportunistiska politiker – förmodligen inte blivit detsamma om nämnden beslutat att lägga ner fordonsprogrammet i sin helhet, istället för två av estetprogrammets inriktningar…

Väg borde gå före flygplats

Ulf Berg (M) vill att det ”på sikt” ska satsas på vägen mellan Mora och Sälen, dels för att ge turisterna två vägar till Sälen, dels för , som han säger, ge moraborna bättre tillgång till den blivande flygplatsen i Sälen.

Ulf Berg verkar inte vara riktigt ”up to date” med verkligheten. Moraborna har ju redan en alldeles utmärkt flygplats, med kapacitet för riktigt stora flygplan. Varför skulle vi behöva bättre tillgång till Sälen-flygplatsen? Har Ulf Berg tänkt sig att lägga ner Mora-Siljan Flygplats?

Det enda rätta hade naturligtvis varit att omedelbart göra en rejäl utbyggnad av vägen mellan Mora och Sälen med de 250 miljoner staten vill lägga i den prestigefyllda flygplatsen i Sälen som grund!

Dels skulle det ge den stora majoritet mälardalsbor som, Ulf Berg ovetandes, redan idag tar bilen till Sälen via Mora en betydligt säkrare och snabbare väg.

Dels skulle det bli möjligt att med obetydligt längre transfertider skapa en effektiv och attraktiv flygcharter via Mora-Siljan Flygplats till Sälen, Idre, Trysil och Engerdal.

Att inte omedelbart bygga om vägen Mora-Sälen innebär långsiktigt ett större avbräck från den bilburna turismen, än vad den flygburna turismen någonsin kan ersätta.

Jag tror inte på LOV

Jag har varit företagare större delen av mitt liv och jag tror på en sund marknad där företag möts i konkurrens med pris och kvalitet för att möta kundernas krav och förväntningar. Men jag tror inte på LOV, lagen om valfrihet inom vården, då den bygger på en ekonomisk modell där den äkta konkurrensen är satt ur spel. Ett konstruerat kund/utförare-förhållande med skattekollektivet reducerat till ekonomisk mellanhand och garant.

Det handlar alltså inte om att företag kan tjäna pengar på tjänster köpta av skattekollektivet. Jag har inga problem med att företag tjänar pengar på uppdrag från stat, kommuner och landsting genom upphandling. Oavsett det handlar om exempelvis byggande, IT-tjänster eller uppdrag inom det offentligas kärnverksamheter, vård, skola och omsorg

Det är nämligen en sak att genom upphandling, i konkurrens med andra utförare, visa att man kan utföra ett uppdrag till lägre kostnad och/eller högre kvalité än om arbetet skulle utföras i egen regi eller av en annan entreprenör.

LOV, lagen om valfrihet inom vården, saknar däremot helt dessa normala konkurrensmekanismer. Du som företagare vet på förhand hur stor ersättningen blir per ”uppdrag” (patient, vårdtagare) och ”marknaden” (antalet patienter/vårdtagare) är väl definierad och relativt förutsägbar.

Med LOV är det är alltså du som utförare som väljer uppdragsgivare, kanske baserat på vem som ger dig högst ersättning. Vid en upphandling är det ju istället uppdragsgivaren som väljer dig som utförare för priset och kvalitén på dina tjänster.

Det är en ganska stor skillnad! Eller hur?

Partideklarera kommentatorerna

Politiska kommentatorer som Lena Mellin, KG Bergström, Margit Silberstein, Mats Knutsson, m fl borde egentligen kallas politiska recensenter, för det är så de agerar. De recenserar politik som vore det ett skådespel, istället för att analysera och kommentera politikens förmåga att skapa ett långsiktigt gott samhälle!

Dessutom är det kanske dags att ”partideklarera” dem, för politiskt neutrala är de inte! Även om de är ganska duktiga på att dölja det emellanåt.

Hela den politiska journalistiken är för övrigt i mångt och mycket ett misslyckande. Utspel, ”plånboksrapporter”, ”affärer”, opinionsundersökningar och partiföreträdarnas ”prestationer” i debatter och TV-framträdanden blir viktigare än den politik, i dess djupare mening, som partiernas företrädare faktiskt företräder.

Hur ska man som väljare någonsin förstå sammanhangen i samhället med denna ”snuttifiering” och ”idolisering” av politiken? Det leder bara fram till förvirring, som är en utmärkt grogrund för allehanda enfråge- och missnöjespartier.

En likvärdig skola i HELA landet

Jag är för att behålla det kommunala huvudmannaskapet i skolan och säger nej till ett återförstatligande. Jag är nämligen övertygad om att en centraliserad styrning också innebär en ökad centralisering av skolverksamheten.

En gymnasieskola i Mora med det programutbud vi har idag är ingen självklarhet för en regional beslutsfattare med statligt uppdrag. Inte en grundskola i Våmhus eller Färnäs heller. En nedläggning eller omfattande förändring är mindre smärtsam för en beslutsfattare som inte behöver möta de drabbade medborgarna i mataffären eller på gatan varje dag.

Jämför med vad som händer när självstyrande familjeföretag köps upp av storkoncerner och reduceras till ”produktionsenheter” som kan flyttas eller läggas ner med ett penndrag i koncernledningen.

Som kommunpolitiker innebär den kommunala skolan både svårigheter och möjligheter.

Svårigheter – för att vi utifrån befolkningsutveckling, resurstillgång och en hård statlig styrning av utbildningens innehåll (som jag i princip är för) många gånger ändå tvingas fatta smärtsamma beslut om utbud vad gäller skolenheter eller program.

Möjligheter – för att vi ändå direkt kan se, påverka och ta ansvar för skolans betydelse i kommunen, för elever, för medborgare och för andra funktioner i kommunen och prioritera resurserna efter lokala förutsättningar och behov.

Med ett återförstatligande av skolväsendet tappar vi möjligheterna, men får nya svårigheter när exempelvis ett beslut om att ta bort alla teoretiska gymnasieprogram, fattat i någon central skolnämnd, kan innebära att arbetsmarknaden för 100 välutbildade lärare i Mora plötsligt försvinner.

Förresten, jag har inte sett någon av ivrarna för ett återförstatligande av skolan förklara hur ett statligt huvudmannaskap ska öka likvärdigheten mellan skolor, när man fortsatt vill tillåta helt privata skolhuvudmän. Skulle kommuner vara sämre eller mer ”svårstyrda” skolhuvudmän än exempelvis JB-koncernen, salig i åminnelse?

Synen på resursfördelningen av de statliga medlen för skolverksamhet måste dock revideras. Problemet med bristande likvärdighet är reellt och kräver kraftfulla åtgärder, men för mycket av debatten har sin utgångspunkt i storstädernas problematik med väl utbyggd kollektivtrafik och stora ”interna” socioekonomiska skillnader, som driver fram en ökad segregering mellan olika skolor, kommunala såväl som friskolor. Där tror jag att det helt fria skolvalet har en avgörande negativ betydelse och kan behöva ses över.

I mindre kommuner, där utbudet av friskolor är begränsat eller litet och avståndet till grannkommunernas skolor långt, är problemen delvis annorlunda. De socioekonomiska skillnaderna mellan olika skolor minskar i betydelse ju färre skolor en kommun har. Däremot kan olika kommuners socioekonomiska förutsättningar skilja sig stort sinsemellan.

Mindre skolenheter och ett krympande elevunderlag, ger större kostnader per elev generellt. Därtill kommer accelererande svårigheter att rekrytera och behålla kompetenta lärare, specialpedagoger och skolledare i mindre kommuner.

Detta skapar en ojämlikhet mellan stora och små kommuner i förutsättningarna för att skapa en likvärdig skola och är ett minst lika viktigt problem som storstädernas segregerade skolor, för en ansvarsfull regering att ta itu med. Men en sak är jag säker på, ett förstatligande av skolan är inte lösningen på problemen!