”Valfrihet” kostar!

Jag har fått lära mig att om ett erbjudande låter för bra för att vara sant, så är det förmodligen det… Och så är det med skattefinansierad, privat driven vård, skola och omsorg.

Valfrihet i välfärden, i borgerlig tappning, har ett högt pris! I form av ineffektivt resursutnyttjande, tveksam kvalitet och ökad segregation. Det gäller det sk vårdvalet och det gäller LOV.

Inte minst gäller det skolan där gymnasieskolan är ett beklämmande exempel. Där har vi nu 20 års erfarenhet av fria val och effekterna av fri etablering för företag i välfärden. Och, ja jag vet, Socialdemokratin var ”med på tåget”, då.

Blev det bättre? För samhället? För eleverna? Vi blev lovade att konkurrensen skulle ge oss bättre utbildning, sänka kostnaderna och ge eleverna valfrihet. Inget har egentligen hänt! Jo, starka elever har fått ökad valfrihet till priset av en ökad segregation, men det blir allt svårare – och dyrare – för kommunerna att vidmakthålla en likvärdig skola.

Eleverna är de som får betala det yttersta priset – försämrade studieresultat!

Några ser skolans kommunalisering som den stora boven, men roten till gymnasieskolans svåra situation är egentligen det totalt fria skolvalet, med en oerhört kraftfull ”accelerator” i den nästan totala etableringsfrihet som råder i det svenska friskolesystemet!

Förstå mig rätt, jag har inget emot att eleverna har möjlighet att välja ett program de är intresserade av som inte finns på hemorten. Men idag väljer elever som har möjlighet, efter var man vill gå i gymnasiet, snarare än efter vad man egentligen vill läsa för program.

Kanske hade fritt skolval och friskoleetableringar varit hanterbara om elevkullarna till gymnasiet fortsatt att öka. Men så, omkring 2005 började hände det som borde varit lätt att se redan från början av 90-talet: Elevkullarna krympte!

Trots det, och ivrigt uppmuntrade av den borgerliga regering som tillträdde 2006, accelererade etableringen av friskolor med konsekvensen att det snart finns bortåt 40-50% fler gymnasieplatser än det finns elever!

Gymnasiereformen 2011 har visserligen inneburit att de värsta avarterna av nisch-skolor nu avvecklas. Utbildningsutbudet är också, på pappret, bättre anpassat till arbetsmarknadens behov och möjligheter.

Men den totala valfriheten – som driver på segregationen – och den ofantliga ”överproduktionen” av gymnasieplatser – som skapar ineffektivt resursutnyttjande, är kraftigt kostnadsdrivande, håller tillbaka lärarlönerna och sänker utbildningens kvalitet – den ”överproduktionen” finns kvar.

Bara i norra Dalarna kostar oss denna ineffektivitet lågt räknat 25-30 miljoner per år. Troligtvis mer.

Tänk vad dessa resurser skulle kunna åstadkomma om de tilläts verka för att öka kvalitén i våra skolor, istället för att som nu gå till att täcka kostnader för allt för många gymnasieplatser och till vinster i privata skolkoncerner!

Lennart Sohlberg (S)
ombud vid Socialdemokraternas partikongress 2013

Vinster eller inte vinster, det är frågan…

Ska vi tillåta vinster i offentligt finansierad verksamhet?
Frågan är i grunden fel ställd, och debatten handlar därmed om helt fel saker!

Det finns en mängd företag som i olika roller utför tjänster för eller i den offentliga sektorn. IT-drift, städning, gatuunderhåll och rekrytering är bara några exempel. De företag som anlitas för detta är givetvis vinstgivande och det är inget konstigt med det. Företag som inte går med åtminstone viss vinst överlever inte.

Skillnad på stödfunktioner och kärnverksamhet

I dessa fall handlar det om tjänster som antingen innehåller specifika kompetenser eller kräver maskiner som normalt inte ryms inom den offentliga sektorns kärnverksamheter.
De företag man anlitar verkar också på en alldeles normal, heterogen marknad med många olika utförare och många olika kunder, där krav och kompetens, ekonomiska resurser och prisnivå, möts i verklig konkurrens.

Ingen ifrågasätter därför egentligen att sådan verksamhet köps för skattepengar från vinstgivande företag.

Grovt förenklat kan man säga att ett privat företag, vilket som helst, startas utifrån en idé om hur man med en speciell nyckelkompetens kan tillfredsställa ett behov i samhället eller effektivisera en befintlig verksamhet.

Det är i den idén som företagets kärnverksamhet kommer att ligga, det som berättigar företagets existens.

Och det är också här pudelns kärna ligger: Vad är det egentligen som är den offentliga sektorns kärnverksamheter?

Vård, skola, omsorg, polisväsende och landets försvar är väl det de flesta skulle säga.
Att genom lagstiftning och med andra incitament mer eller mindre tvinga kommuner och landsting att köpa in tjänster inom sin kärnverksamhet har inget med medborgarnas behov att göra. Det handlar inte heller om någon omfattande metodutveckling. Det är enbart för att tillfredsställa ”marknadens” behov av att hitta nya branscher att växa i.

Den pappersfabrik som säljer ut sin papperstillverkning är inte längre en pappersfabrik. Och den kommun som säljer ut sin skola och sin äldreomsorg är inte längre en kommun… Kärnverksamheten är borta!

Konstruerad marknad

Friskolor och företag inom välfärdssektorn verkar inte heller på en naturlig marknad.
”Marknaden” är konstruerad och bygger i vissa fall på en, utifrån befintliga kostnader, uträknad prislista. I andra fall bygger prissättningen på en upphandling som bisarrt nog kan innebära att kommunen tvingas acceptera en högre totalkostnad för en upphandlad verksamhet än om man drivit den i egen regi!

Felet är alltså egentligen inte att privata företag går med vinst. Det går knappast att förbjuda, eller ens begränsa på ett trovärdigt sätt.

Felet är istället att vård, skola och omsorg utifrån kriterier som likvärdighet, tillgänglighet och samhällets ansvar helt enkelt inte borde drivas i privat regi!

Den verksamheten ska bedrivas av de organisationer som av medborgarna getts ansvar, kompetens och ekonomiska resurser att ha vård, skola och omsorg som sin kärnverksamhet, nämligen kommuner och landsting!

Det är grunden och kärnan i vår välfärd. För den linjen tror jag vi har ett brett stöd och den linjen måste vi stå upp för, även om vägen ”tillbaka” är lång och krånglig.

Till den kommunala skolans försvar

Det pågår just nu en debatt om skolans huvudmannaskap. Stat eller kommun, det är frågan. Hur friskoledebatten berörs av detta lämnar jag därhän just nu. Framför allt är det lärare och skolledare som målar upp bilden av ett återförstatligande av skolan som skolans ”räddning”.

I UtbildningsRadions (UR) Rektorsbarometer har nära hälften (48,3%) av 980 svarande rektorer sagt sig vara för ett återförstatligande av skolan. En knapp fjärdedel säger sig vara emot ett förstatligande. Resten svarar ”vet ej”.

Två skäl för förstatligande som kommit fram i undersökningen lyfts fram av UR:

• Enda sättet att på en likvärdig skola över hela landet
• Ekonomin begränsar rektorernas möjligheter att fullgöra det pedagogiska uppdraget

Det första skälet kan jag förstå, åtminstone hur man som rektor tänker, även om jag inte tror på argumentet. De skillnader som finns mellan skolor beror mer på skolans belägenhet, socioekonomiska förutsättningar, tillgången på och möjligheterna att attrahera kompetent personal och en rad andra faktorer utan direkt koppling till huvudmannaskapet och alltså inget man påverkar med att ändra just det.

När det gäller det andra skälet förstår jag däremot inte ens hur man tänker. Skulle de ekonomiska resurserna till skolan bli större under statligt huvudmannaskap? Eller skulle professionens effektivitet vad gäller resursutnyttjande öka om det ekonomiska ansvaret inte finns lika nära verksamheten?

Visst ”konkurrerar” skolan idag med framför allt äldreomsorg i de kommunala budgetarna, men skulle staten överta ansvaret, är det med framför allt arbetsförmedling, socialförsäkringar, rättsväsende och försvar som skolan skulle få ”kriga” om anslagen. Fördel för skolan? Knappast.

Nej, några mer resurser (läs pengar) till skolan skulle det inte bli! Knappast heller en effektivare och för eleverna bättre resursfördelning. Med ökat avstånd mellan det ekonomiska ansvaret och verksamheten skulle ”stuprören” i resursfördelningen öka, vilket knappast gynnar effektiviteten.

Eller tror förespråkarna för förstatligande att ”friheten” att utforma det pedagogiska uppdraget skulle öka med avståndet till beslutsfattarna? Dels tror jag inte att det skulle bli så, dels skulle det ju motverka syftet med ökad likvärdighet.

Vi kommunpolitiker kan säkert någon gång bli onödigt ”klåfingriga” och, visserligen med goda föresatser, försöka detaljsyra även i pedagogiska frågor. Men generellt är faktiskt kommunpolitiker oerhört väl medvetna om skillnaden på politikens ”vad”-frågor och professionens ”hur”-frågor. Om inte, blir man snabbt ”tillrättavisad” om skolledningen är säker i sin roll och sitt uppdrag.

Faktiskt är kommunpolitiker betydligt mer medvetna om denna gräns än många riksdags- och regeringsföreträdare, som med liv och lust och utan någon som helst evidens, ofta och gärna talar om hur lärare och skoledare ska arbeta och skolmiljön utformas.

Är det den typen av politisk detaljstyrning av det pedagogiska uppdraget som förespråkarna för förstatligande vill ha i skolan? Knappast!

Slutligen: Med ett förstatligande riskerar lokalsamhällets behov och prioriteringar vad gäller utbildningsmöjligheter för kommunernas invånare att helt åsidosättas. Ekonomiska prioriteringar i den statliga förvaltningen skulle förmodligen gynna resurskoncentrationer med många skolnedläggningar som följd. Inte heller det något man önskade av ett förstatligande!

Politik – samhällsengagemang eller plånboksfrieri?

Politik är för mig som politiker att skapa, utveckla och förverkliga idéer och visioner för samhällets gemensamma fortbestånd och utveckling.
Tyvärr har politiken, delvis drivet av den politiska rapporteringen i massmedia, allt mer kommit att handla om vilket parti som ger mig som väljare ”bästa dealen”. Samhällsförändring har reducerats till en fråga om vilka som blir “vinnare” eller “förlorare” när det gäller skatten, istället för vad vi kan och vill åstadkomma med den skatt vi gemensamt betalar.
Politiken och den politiska rapporteringen borde naturligtvis istället handla om vilket parti som erbjuder det bästa fundamentet och visionerna för ett samhälle där alla ges möjlighet att utvecklas och själva bidra till samhällets utveckling.
Annars dödas samhällsengagemanget och lusten att arbeta för det gemensammas bästa och skapar uppgivenhet hos medborgarna/väljarna. Ansvaret för denna utveckling delas i lika delar av oss politiker och våra massmedier.
Så, du som tycker att ”det spelar ingen roll vilket parti jag röstar på”, tänk då på politiska partier som bygglag som har olika sätt att se på hur ett hus ska byggas.
Grunden har bygglagen från början ganska bestämda åsikter om. Några vill bygga med källare och många våningar högt, andra vill bygga källarlöst och med färre våningar, men i övrigt är planlösningar och byggstandard en ganska öppen fråga. Du som ska bo där behöver inte nödvändigtvis gilla alla planlösningar, golvmaterial eller tapeter. Huvudsaken är att du är gillar själva grunden och husets stomme.
När det gäller resten har du själv alla möjligheter att påverka bygget!
Politiken är alltså öppen för alla som vill vara med och bygga. Förmår sedan massmedierna granska politiken som just ett samhällsbygge och inte bara som en “tävling” om vilket parti som ger dig mest i plånboken, då kommer det äkta samhällsengagemanget öka och människor kan börja tro på politikens möjligheter igen!

Nytt år – mot framtiden

Jag vill först tillönska alla gamla och nya medlemmar, sympatisörer och vänner ett riktigt Gott Nytt År!

2012 har nu förpassats till historien. Inte så att vi ska glömma det vi upplevt och fått lära oss, men vi måste med historien och våra erfarenheter som fundament ha blicken stadigt fäst i framtiden och fokusera på vad vi vill åstadkomma. Inte på vad vi gjort förut.

Socialdemokraterna – framtidspartiet. Smaka på den och fundera hur vi ska presentera en vision för framtiden så att de allra flesta förstår att våra värderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet är det som kan vända samhällsutvecklingen och skapa trygghet, stabilitet och framtidstro i Sverige.

Partiprogrammet

2013 har vi partikongress där vi förutom att välja partiordförande och andra partifunktionärer, också har att fastställa ett nytt partiprogram. Förslaget har fått kritik för att vara för långt, för ofokuserat, för otydligt i miljöfrågorna och för ”tamt” över lag och att remisstiden varit för kort. Några går så långt som att hävda att programmet inte kan fastställas i år.

Jag kan hålla med om att remissarbetet varit stressat och att delar av programmet kunde ha mera ”spets”, men samtidigt tror jag det är viktigt att vi får ett nytt partiprogram i år, så vi kan vara tydliga med var vi står när vi går in i ”supervalåret” 2014. Jag hoppas att som kongressombud få chansen att på ett konstruktivt sätt driva denna fråga ”i mål”.

Valåret 2013

Apropå det: Vi har ett mycket viktigt val redan i år, kyrkovalet den 15 september! Vi har i Mora ett gott utgångsläge och mobiliserar vi väl kan vi skörda stora valframgångar. För att bädda för och förvalta en sådan framgång krävs dock politiker med intresse och engagemang för kyrkans frågor – som egentligen ligger mycket nära våra grundvärderingar om frihet, jämlikhet och solidaritet.

Vi tar tacksamt emot nomineringar till kyrkofullmäktigelistan på 
mora.ak@dalarna.sap.se eller via post. För att vara valbar krävs att kandidaten:

• är medlem i Svenska Kyrkan
• är döpt i Svenska Kyrkan eller annat kristet samfund, eller tidigare har varit förtroendevald inom Svenska Kyrkan
• fyller 18 år senast på valdagen (röstberättigad är man dock fr o m 16 år), samt
• är tillfrågad

AfterWork(S) 16 januari 17.30

Slutligen vill jag passa på att hälsa välkommen till årets första AfterWork(S) den 16 januari kl 17.30 på Pizzeria Pronto, bredvid apoteket, på Kyrkogatan i Mora.

Kom själv och ta gärna med dig nån pizzasugen kompis, eller två, så kan vi diskutera politik i stort och smått. Vi bjuder på en bit pizza!

Lennart Sohlberg – en presentation

Född 1953. Informatör och journalist till yrket sedan 1976. Egen företagare på heltid sedan 1995. Jobbar numera i huvudsak med information och kommunikation, med viss inriktning på webben och sociala medier.

Född och uppvuxen i Stockholm, där jag också gick på journalisthögskolan. Bosatt i Dalarna sedan 1980 och i Mora sedan 1983.

Jag är gift med Bigitta. Tillsammans har vi en kille född 1990. Dessutom har jag två äldre barn. Fritiden ägnar jag gärna åt familjen och hunden, och så blir det lite golf emellanåt.

Politiskt intresserad har jag varit hela livet, alltid i politikens vänsterkant. Socialdemokrat sedan 80-talet. Politiskt aktiv med uppdrag sedan 2002. Framför allt intresserad av utbildning, näringsliv, organisationsutveckling, ledarskap och politisk kommunikation.

Jag är idag tf ordförande i Mora Arbetarekommun (har varit vice sedan 2007) och är ledamot i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen i Mora. Därtill är jag idag ordförande i den gemensamma gymnasienämnden för Mora, Orsa och Älvdalen, samt ledamot i det kommunala bostadsbolaget Morastrand AB.

För den som vill veta mer om hur jag ser på livet och politiken rekommenderar jag att läsa min blogg.

Nu vill ”alla” slåss för nattis

Detta är vårt svar på den borgerliga oppositionens insändare i Mora Tidning onsdag den 10 oktober 2012. Svaret har skickats till Mora Tidning, men ännu inte kommit in.

I insändaren hävdade oppositionsföreträdarena från M, KD och FP att de drivit fram frågan om nattis på För- och Grundskolenämndens bord.

Vi och vår koalitionspartner C välkomnar givetvis att tanken på barnomsorg på obekväm arbetstid även tilltalar oppositionen. Den centerpartistiska ordföranden i För- och grundskolenämnden har i en replik i fredagens MT bland annat givit uttryck för detta, och så här ser alltså vårt svar ut:

Socialdemokraterna var det enda parti som, i sitt valprogram för Mora 2010, lyfte frågan om barnomsorg på obekväm arbetstid (nattis). I konsekvens med detta har majoriteten (S+C) arbetat för att förvaltningen ska börja utreda behov och kostnader för ett eventuellt införande av nattis.

Parallellt med detta har Socialdemokraterna som parti initierat en medborgardialog för att vi som politiker ska få en fördjupad insikt i hur behovet och önskemålen om verksamhetens utformning ser ut.

Det kallar vi att driva en fråga!

Vi ser naturligtvis positivt på att oppositionen är med på idén och förutsätter att de bidrar konstruktivt när frågan kommer upp om vilka omprioriteringar som behöver genomföras för att idén ska kunna bli verklighet. Stimulansbidraget från regeringen är givetvis välkommet, men man ska ha klart för sig att det inte i någon nämnvärd grad påverkar de ekonomiska förutsättningarna för ett genomförande. Moras del räcker knappt till en barnskötare på halvtid under ett år.

Betydligt bättre vore om våra oppositionspartier, och då främst Moderaterna, kunde påverka vår finansminister att omgående ”damma av” det förslag till ändrad fördelning av statsbidragen, som framför allt skulle gynna barnomsorgen, som hittills gömts undan.

Då skulle oppositionen i Mora med rätta kunna hävda att de drivit frågan om barnomsorg på obekväm arbetstid. Ännu så länge ser det bara ut som ännu ett försök att ”kapa” en i grunden socialdemokratisk fråga.

Lennart Sohlberg, tf ordförande Socialdemokraterna i Mora
Johan Morell, 1:e vice ordförande För- och Grundskolenämnden