Nya verktyg för ökad regional ekonomisk balans

Landsbygdspolitik handlar inte bara om satsningar på infrastruktur, bredband och tillgång till offentlig service. Landsbygden borde till stor del kunna leva på den värdetillväxt som skogen, gruvorna, energiproduktionen och jordbruksmarken genererar. Men med nuvarande system för företags-, konsumtions- och arbetskraftsbeskattning sker den största värdetillväxten i de tre storstadsområdena och några andra större regioncentra.

Idag har staten “monopol” på beskattning av företagens vinster och marknadens omsättning av varor och tjänster, liksom beskattningen av den del av lönearbetet som kallas arbetsgivaravgifter. Övrig beskattning av lönearbetet tillfaller i huvudsak den region/landsting och kommun där den arbetande är bosatt.

Tanken med detta är naturligtvis att de offentliga tjänster som produceras lokalt, som skola, vård och omsorg, ska finansieras av dem som kan nyttja dem, medan sjukförsäkring, pensioner och statens övriga verksamheter som försvar, polis, vägar och annan infrastruktur, vars drift och investeringar anses vara av riksintresse, ska finansieras av statens intäkter.

Detta reser dock en del frågor:

  • Var ska gränsen gå mellan statligt resp regionalt och lokalt ansvar för utgifter, och därmed beskattningsrätt?
  • Hur ska man skapa tillräckliga incitament för företag att etablera och driva verksamhet utanför storstadsregionerna?
  • Varför anses det självklart att råvarutillgångar automatiskt ses som nationella, trots att konsekvenserna av exploateringen påtagligt kan påverka livsbetingelserna regionalt och lokalt?

Det är dags att hitta en modell för att låta de delar av landet där råvarorna hämtas få del av den värdetillväxt som dessa genererar i landets stora befolkningscentra!

Idag har vi ett skatteutjämningssystem som är tänkt att kompensera kommuner och landsting/regioner för obalanser i demografi, strukturkostnader på grund av avstånd och en hel del andra faktorer. Utan detta system vore det omöjligt att erbjuda skola, vård och omsorg i många av landets kommuner. Främst där andelen förvärvsarbetande är låg i förhållande till andelen äldre.

Ändå är det otvetydigt så att en stor del av de kommuner som är de största mottagarna i skatteutjämningssystemet också har en hög kommunalskatt. Detta trots att dessa kommuner många gånger rymmer de råvarutillgångar i form av jordbruksmark, skog, gruvor och elproduktion från vind och vatten, som utgör förutsättningen för den urbana utvecklingen och den ekonomiska tillväxten i storstadsregionerna och ett antal andra befolkningstäta regioner.

I en motion till Socialdemokraternas partikongress 2017 föreslår jag därför dels att en översyn av skatte- och utjämningssystemet måste göras, med målet att i högre grad sprida avkastningen av de nationella tillgångarna till hela landet, dels att staten måste se över möjligheterna till en differentiering av arbetsgivaravgifterna, eller införa någon annan generell och lättadministrerad åtgärd som kan underrätta för företag utanför de starka tillväxtregionerna att kunna konkurrera om arbetskraft och uppdrag.

Därmed skulle man långsiktigt och förutsägbart skapa förutsättningar också för landets mer glesbefolkade kommuner och regioner att av egen kraft kunna erbjuda god samhällsservice, en bred arbetsmarknad och goda levnadsbetingelser.

Lennart Sohlberg (S), Mora

Minskad demokrati med större förvaltningar

(Svar på en insändare av Erik Andersson i Dala-Demokraten den 7 november)

Fler kommuner och färre kommunkontor skulle enligt Erik Andersson stärka demokratin. Jag håller inte med. Hans förslag skulle istället försvaga den lokala demokratin och ge tjänstemännen makt att styra demokratin!

Hur ska en liten kommun få en länsövergripande förvaltningsorganisation att arbeta så att exempelvis specifika politiska mål uppnås i den egna kommunen?

En förvaltningsorganisation ska helt enkelt ligga inom ramarna för den politiska organisation den är satt att tjäna. I annat fall tappas det demokratiska inflytandet över utförandet.

Det finns andra sätt att möta problemen med ökad specialisering och svårigheter att rekrytera. Idag finns exempelvis gemensamma nämnder eller kommunförbund för uppgifter som blir små kommuner övermäktiga. Därmed blir inte den byråkratiska enheten större än den politiska och det demokratiska inflytandet över förvaltningsprocessen bibehålls. Det finns säkert också andra ”asymmetriska” lösningar man kan tänka sig utan att ge avkall på kravet att förvaltningsorganisationen ska rymmas inom ramarna för den politiska organisationen.

Till alla dem som tycker att både skola och sjukvård borde förstatligas eller byråkratiseras vill jag också säga:
Det vore ett effektivt sätt att ta död på landsbygdsskolorna och många av de lasarett man säger sig värna om. Utan lokalt och regionalt politiskt inflytande – och ansvar! – för dessa verksamheter räcker det med några tryck på ”delete”-knappen i Stockholm för att nedläggningarna ska vara ett faktum!

Har flygprojektet i Sälen tappat självförtroendet?

Plattan vid Mora-Siljan Flygplats den 26 augusti 2016.

Om Scandinavian Mountains beskrivning av Mora-Siljan flygplats vore korrekt, så skulle detta inte vara möjligt… (Mora-Siljan Flygplats 26 augusti 2016). Bild: AB Dalaflyget.

EU-kommissionen begär att den svenska staten ska förklara varför det inte är ett brott mot de sk statsstödsreglerna att lämna ett bidrag på ca 280 miljoner för byggandet av en privatägd flygplats i Sälenfjällen. En sådan förklaring kallas notifiering. Notifieringen skickades in den 5 juli och redan den 26 augusti återkom kommissionen och begärde komplettering i några frågor.

Förutom en del formalia ville kommissionen bland annat ha bättre underlag för passagerarprognoserna som presenterats, hur investeringen och kommande driftunderskott ska finansieras, samt uppgifter kring Mora-Siljan Flygplats, som ju är närmast den planerade.

EU ställer formellt frågorna till Näringsdepartementet, som anlitar sin ”expertmyndighet” Trafikverket för att samla in och sammanställa de efterfrågade uppgifterna. Trafikverket i sin tur vänder sig till Scandinavian Mountains AB (SMAB), som driver projektet, och ber dem ta fram de efterfrågade uppgifterna. Inklusive de som gäller Mora-Siljan Flygplats…

Tyvärr väljer SMAB att måla en gravt underskattande och felaktig bild av flygplatsen i Mora.

mora-siljan-avgangshall

Den nybyggda avgångshallen på Mora-Siljan Flygplats rymmer gott och väl 150 personer, utan att ta avgångshallen för reguljärtrafiken i anspråk. Bild: AB Dalaflyget.

Man anger passagerantalet för 2015 till 4.838, utan att ange att Mora-Siljan stod utan reguljärtrafik i sex månader just detta år. En inte helt ointressant omständighet. Idag flyger ca 7000 passagerare årligen på Mora.

Men passagerarsiffror speglar egentligen inte flygplatsens verkliga kapacitet. Mora-Siljan skulle idag kunna hantera 2.300 ankommande charterresenärer i veckan om det skulle behövas.

Vidare påstås att ”både banlängden och bärigheten är underdimensionerade för chartertrafik för jetflygplan, alternativt linjetrafik med jetflygplan”, vilket är rent nonsens! Att använda begreppet ”jetflygplan” är knappast relevant då detta grovt omfattar flyg inom spannet 6 till 600 ton. Fakta är att Mora-Siljan Flygplats redan idag har kapacitet att hantera ”jetflygplan” med runt 150 passagerare och efter pågående EU-certifiering kommer att ha behörighet och kapacitet att operera med flygplan av typen Boeing 737-900 samt Airbus A321, vilka helt dominerar den Europeiska chartermarknaden.

Mora-Siljans södra banände

På Google Maps framgår tydligt att det finns en vändyta i banans södra ände. Något som funnits där sedan 1980.

Vidare påstås att ”Vändytor saknas också vid banändarna, för att flygplanen skall kunna vända utan att skada uppstår på banan. Terminalen är underdimensionerad för att ta emot charterflygplan och plattan är också begränsad.”

Vändplats har sedan flygplatsen byggdes funnits vid dess södra banände. En information som är enkel att verifiera via Google Maps. Terminalen är dessutom utbyggd under 2016 och fullt dimensionerad efter passagerarantal för ovan nämnda flygtyper och alla säkerhetsfaciliteter finns. Gällande rampens/plattans dimension så uppgår den i Mora till 28 000 kvm vilket påstås ”begränsande” mot den i Sälen planerade på 30 000 kvm.

Den enda relevanta skillnaden på den redan existerande flygplatsen Mora-Siljan och den planerade 700-miljonerssatsningen i Sälen är landningsbanans längd. Moras är drygt 1800 meter, men kan, för en bråkdel av investeringskostnaden i Sälen, enkelt byggas ut till 2500 meter.

mora-siljan-oversiktJag har egentligen inga problem med att SMAB driver på för att få förverkliga sitt projekt. Jag kan visserligen ha synpunkter på trovärdigheten i de ekonomiska kalkylerna och underskattningen av konsekvenserna för besöksnäringen och övriga infrastruktursatsningar i norra och västra Dalarna OM projektet inte håller vad det lovar. Men det är i grunden ett problem för SMAB och de stora och många små företag som i så fall får ta den ekonomiska smällen.

Men det jag absolut INTE kan förstå är att man måste nedlåta sig till att ”skriva ner” den närmaste befintliga flygplatsen för att ställa sig själv i bättre dager inför EU-kommissionen.

Det vittnar inte bara om en förödande brist på tilltro till det egna projektets bärkraft, det skadar också kraftigt trovärdigheten i resten av det ”faktaunderlag” som Trafikverket och Näringsdepartementet gått i god för och som EU-kommissionen nu har att granska och ta ställning till. Och det kan ju knappast ha varit tanken.

Regionfrågan är inte enkel…

Nej, regionfrågan är inte enkel. Och absolut inte så enkel så den på ett relevant sätt kan hanteras i en folkomröstning. Jag är i grunden skeptisk till ”stordrift”, men jag har också mycket svårt för många av ”nej-sidans” argument, som mest känns som ”det ska va’ som det alltid har varit”.

Inte minst blir man förvånad över att många av dem som oroar sig för hur det ska bli med lasaretten i den nya storregionen, samtidigt kliver fram som förespråkare för ett förstatligande av sjukvården. Som om det skulle stärka de små lasarettens ställning i framtiden…

Vi står inför en situation där framför allt länen norr om Mälardalsregionen och Vänern får allt svårare att få gehör för sina anspråk på infrastruktursatsningar och tillgång till självklar service i form av myndighetsnärvaro, tillgång till telekommunikationer och bredband, mm. Jag ser visserligen ingen självklar logik bakom den av indelningskommittén föreslagna nya regionala indelningen av Sverige, men jag ser å andra sidan inte att alternativet självklart är att behålla nuvarande läns- och landstingsgränser.

Alternativet att vi fortsätter som hittills med 18 ”smålän” och tre brottarstarka storregioner vore verkligen förödande för landsbygden. ”Alla” resurser skulle då gå till att bygga upp och binda ihop triangeln Stockholm-Göteborg-Malmö. Bara småsmulor blir över till resten av landet.

Och att, som Halland och Jämtland/Härjedalen, hävda att man ska stå själva, utanför de kommande storregionerna, bygger bara på isolationistiska drömmar som skulle skapa svåra problem för dem om de faktiskt skulle lyckas.

Indelningskommitténs förslag är åtminstone en idé om hur landet utanför storstadsregionerna kan ges en sportslig chans att skapa och ”kapa åt sig” utvecklingsresurser, som idag nästan naturlagsbundet hamnar i de befintliga storstadsregionerna.

Även om jag hör till dem som gärna förfäktar att storregionerna framför allt ska ha sin grund i resemönster för arbete och utveckling och inte i så hög grad bygga på den specialiserade sjukvårdens behov och förutsättningar för effektivisering och strukturering, så har jag efter idogt läsande och funderande insett att den föreslagna indelningen förmodligen ändå är den bästa kompromissen. Andra förslag skulle förmodligen ganska omgående innebära nya regionala obalanser. Det är illa nog att den föreslagna Norrlands-regionen redan befolkningsmässigt är ungefär hälften så stor som Svealands-regionen, men där har den geografiska utbredningen (mer än halva Sverige) satt gränsen för vad som anses möjligt att hantera.

Det är ju också så att de förändringar och problem som uppstår på grund av sjukvårdens ökande specialisering eller den ökande urbaniseringen inte skulle drabba oss om indelningsreformen skulle stoppas. De kräver istället bara allt mer av samarbeten på nivåer och i former där det demokratiska inflytandet är mycket begränsat.

Mycket av farhågorna för vad storregioner kommer att betyda för demokrati, sjukvårdens organisering, resursfördelning, mm, är ju sådant vi faktiskt bestämmer själva i de nya regionerna. Indelningskommittén erbjuder bara ett förslag till geografisk indelning baserat på en kompromiss vad gäller befolkning, geografisk utbredning, tillgång till specialistsjukvård, högre utbildning, arbetsmarknad, mm. Och inte minst en tydlig fingervisning om att statens myndigheter måste anpassa och inordna sig i denna geografi.

Vad vi sen gör med detta är i hög grad upp till oss själva!

Centrumutvecklingen tas inte på allvar

Debattartikel publicerad (något kortad) i Mora Tidning den 2 oktober 2015

——

När ska den borgerliga majoriteten i Mora sätta ner foten och skapa de förutsättningar som krävs för att sätta fart på utvecklingen av regionstaden Moras centrum?

Allt underlag för en genomtänkt omgörning av gågatan och Fridhemsplan finns färdiga. Fastighetsägarna och köpmännen bara väntar på att arbetet ska komma igång. Syftet är ju att öka attraktiviteten för Mora centrum för att bland annat balansera den växande handeln i Norets nya handelsområde.

Centrumplaneringen handlar om känslan av samband, närhet och tillgänglighet. Att få människor, både kommuninvånare och besökare, att trivas i centrum. Det är inte en fråga om kosmetik. Det handlar om att omsätta Moras regionstadsvision i fysisk stadsplanering. På riktigt!

I den tidigare S+C-majoriteten arbetade vi målmedvetet för att genomföra planerna. Arbetet med den nya centrumplanen inleddes runt 2010 och fastställdes sedan, efter ett gediget utredningsarbete, i juni 2013. Investeringsmedel reserverades tidigt och fanns även med i den nya borgerliga majoritetens kommunplan för 2015-2018. 

Och så sent som den 10 mars i år beslutade en i princip enig kommunstyrelse att bevilja igångsättningstillstånd för den första etappen, ombyggnaden av Fridhemsplan och Kyrkogatan fram till gågatans början. Arbetena skulle kunna påbörjas under maj för att, med vissa uppehåll, avslutas under denna höst.battartikel

”Äntligen!” var det många som sa. Sen hände något…

Upphandlingen kom inte igång som planerat under mars. Och vid ett möte den 5 maj får ledamöterna i kommunstyrelsens arbetsutskott överraskande veta att upphandlingen inte kommit igång, för att tekniska nämnden inte anser sig garanterade kompensation för de ökade driftkostnaderna investeringen skulle innebära.

Istället förordade tekniska förvaltningen en ”bantad” upprustning av Fridhemsplan, som inte följer den gestaltningsplan kommunstyrelsen tidigare fastlagt för centrum. Detta blev så småningom också den linje Moras borgerliga majoritet förordade i kommunstyrelsen den 23 juni. Vi socialdemokrater har hela tiden hävdat att det är bättre att vänta med projektet om ekonomin är kärv, än att frångå den fastställda centrumplanen.

Hur den nu beslutade ”upprustningen” av Fridhemsplan ska se ut har vi bara pressuppgifter om. Tydligen är det tekniska förvaltningen som på egen hand utformat förslaget, utan samråd med stadsplanerarna på stadsbyggnadsförvaltningen. Att i framtiden koppla ihop denna modifierade ombyggnad med den ordentligt genomarbetade ombyggnadsplanen för resten av gågatan lär inte vara möjligt utan stora merkostnader.

Beslutet innebär alltså att den borgerliga majoriteten just kastat tre års gediget utredningsarbete åt skogen och erbjuder Moraborna och våra besökare ett mindre attraktivt centrum med svåröverskådliga konsekvenser för handel och besöksnäring i framtiden som resultat.

Att acceptera en ”epa-lösning” utan förankring i en genomtänkt stadsbyggnadsvision bara för att ”de flesta vet ändå inte hur det var tänkt att se ut” som en ledande företrädare för den borgerliga majoriteten uttryckt det, vittnar bara om hur visionslös Moras borgerliga majoritet nu blivit.

Lennart Sohlberg

oppositionsråd (S)

Varför debattera energi- och klimatrådgivningen?

​Frågan om Energi- och klimatrådgivningens organisatoriska tillhörighet har på två fullmäktigen fått oproportionerligt stort utrymme. Jag vill därför här kortfattat förklara min/vår ståndpunkt:

1. Energi- och klimatrådgivningen är en viktig verksamhet för våra medborgare.

2. Den har av olika skäl hamnat på undantag i den nuvarande organisationen, Tekniska förvaltningen, vilket är beklagligt, då kompetensen där kring energieffektivisering i byggnader är stor.

3. På förfrågan, oklart från vem, har såväl Tekniska nämnden som Miljönämnden (som vi har gemensamt med Orsa kommun) i april ställt sig positiva till en överflyttning av verksamheten, och ansvaret för den, från Tekniska nämnden till den gemensamma Miljönämnden i Orsa.

4. Förutsatt att det inte står i strid med Miljönämndens och dess förvaltnings myndighetsuppdrag, och det inte påverkar bemanningssituationen negativt, har vi inget principiellt att invända mot detta.

5. Det påstods i detta sammanhang att Orsa kommun för sin del flyttat ansvaret för sin energi- och klimatrådgivning till Miljönämnden redan 1 januari 2014. Något sådant beslut föreligger dock inte vare sig i Orsas kommunfullmäktige eller kommunstyrelse. Det som skett är att dåvarande kommunchefen i Orsa och chefen på miljöförvaltningen kommit överens om att en tjänsteman i miljöförvaltningen, på en tillgänglig halvtid, skulle handlägga denna verksamhet för Orsas räkning. Även om detta kan uppfattas som en ansvarsöverföring, så är det inte fallet! Det formella ansvaret ligger kvar hos Orsas kommunstyrelse till dess ansvarfrågan reglerats i avtalet om gemensam nämnd med Mora.

6. På kommunfullmäktige i juni kom frågan upp för beslut, utan redogörelse för om något samråd med Orsa kommun skett. Vi socialdemokrater hävdade att ärendet kunde behandlas av kommunfullmäktige, först när det förelåg förslag till ett nytt avtal med Orsa kommun om vilka verksamheter den gemensamma skulle ansvara för.

7. Då ett sådant avtal måste fastställas av båda kommunernas fullmäktige yrkade vi därför på, och fick igenom, en återremiss av ärendet för komplettering av beslutsunderlaget.

8. När ärendet kommer tillbaka till kommunfullmäktige nu i september hade underlaget inte på något sätt kompletterats, trots att beredning av ett nytt avtal och reglemente för Miljönämnden pågår. Vi yrkade därför återigen återremiss, denna gång dock utan möjlighet till minoritetsåterremiss, varför majoriteten denna gång fick igenom sitt, i praktiken, icke giltiga förslag.

Hur då ”icke giltiga” undrar nu någon. Jo, eftersom frågan om vilken verksamhet Miljönämnden ska bedriva och ha ansvar för regleras i evtal mellan två likvärdiga parter, så kan varken Mora eller Orsa ensidigt lägga över ansvaret för någon verksamhet till den gemensamma nämnden, utan att detta reglerats i det avtal som BÅDE Mora och Orsa kommunfullmäktige måste fatta beslut om.

Däremot är det naturligtvis fullt möjligt för ansvariga nämnder (KS i Orsa och Tekniska nämnden i Mora) att ”låna” handläggare av miljöförvaltningen för tillhandahållandet av energi- och klimatrådgivning till våra medborgare, men ska ANSVARET för riktlinjer, mål, budget och uppföljning flyttas, då är det en fråga som MÅSTE hanteras av båda kommunernas fullmäktige.

Det är för att pränta in denna viktiga princip i umgänget med våra samverkanskommuner som vi har drivit denna fråga så hårt. Inget annat!

Stoppa nedläggningen av skattekontoren i Mora och Åmål!

(Debattartikel publicerad i bland annat DalaDemokraten och FaluKuriren den 4 augusti 2015 baserad på en skrivelse till finansminister Magdalena Andersson inskickad den 23 juli 2015)

Vi förstår inte hur frågan om skattekontoren i Mora och Åmål har kunnat gå så snett.

Skatteverkets generaldirektör Ingemar Hansson har uppenbarligen ingen som helst känsla för att han går emot en bred majoritet i riksdagen och en bred politisk opinion, när han framhärdar i att flytten av skattekontoren i Mora och Åmål inte går att stoppa i det här läget.

Han struntar i skatteutskottet och tycks vägra att träffa berörda kommunalråd. Hur länge ska han få obstruera på detta sätt när det gäller Mora och Åmål, bara för att beslutet om ”frysningen” av flytten av övriga skattekontor inte uttryckligen nämnde dessa kontor?

För oss är det hela enkelt: Statliga myndigheter ska finnas nära de medborgare och företag de är satta att tjäna.

Den nya tekniken ska i första hand användas för att möjliggöra en decentraliserad organisation med goda möjligheter till personlig kontakt mellan myndighet och medborgare. Den ska INTE primärt användas som förevändning för att kunna öka personliga och ”informella” kontakter INOM myndigheten, ”eftersom de flesta kontakter med medborgarna ändå sker via nätet”, som motiveringen lyder.

Det är ju just i de känsliga och mer komplicerade ärenden, som inte enkelt låter sig göras ”på nätet” som den personliga kontakten med myndigheten blir desto viktigare. Och då måste man ta hänsyn till geografin och, i fallet med skattekontoren, även näringslivets struktur. Många småföretag, som i våra kommuner, ökar behovet av fysisk närhet!

Återstår då frågan om myndighetens behov och möjligheter att behålla och rekrytera kompetent personal på ”småorter” som Mora och Åmål. Det är en ”hönan eller ägget”-situation: Tror man att det bara är i större städer kompetensen finns och kommer att finnas och agerar utifrån det, ja, då blir det naturligtvis så. Vilket får konsekvenser för andra verksamheter, företag, kommuner och landsting, med behov av utbildad och kompetent personal.

Då ett akademikerjobb försvinner och en person tvingas flytta, så tvingas ofta ytterligare en akademiker flytta, vilket ger kompetensbrist i någon annan verksamhet, som i sin tur börjar titta på möjligheten att ”centralisera” sin verksamhet. De som flyttar tar med sig sina barn, vilket så småningom minskar behovet av lärare och så flyttar snart nästa ”akademikerfamilj”. Och sen är den negativa spiralen igång.

Hittills har det inte varit något problem med att rekrytera kompetent personal till varken Mora eller Åmål, så varför starta en negativ utveckling?

Finansminister Magdalena Andersson ju en klok person, så vi är övertygade om att hon självklart förstår och inser dessa ganska enkla samband. Därför ser vi det som ytterst angeläget att hon som ansvarig minister sätter kraft bakom kravet på decentralisering av Skattemyndigheten, och att myndighetens organisation, med skattekontoren i Mora och Åmål inräknade, tills vidare ”fryses” i nuvarande form.

Lennart Sohlberg, oppositionsråd (S), Mora
Michael Karlsson, kommunalråd (S), Åmål
Marie Olsson, oppositionsledare (S), Orsa
Kurt Podgorski, kommunalråd (S), Malung-Sälen
Peter Egardt, kommunalråd (S), Älvdalen
Nils-Erik Edlund, oppositionsledare (S), Vansbro