Är skatter verkligen ”skadlig politik”?

Vi vill alla ha bra skolor, sjukvård och omsorg. Vi vill ha bra vägar och järnvägar, och saaatan vad det gnälls om inte snöröjningen alltid fungerar som vi förväntar oss. Starkare försvar ska vi också ha, och många fler poliser som för övrigt är värda en betydligt högre lön! Känns resonemanget igen?

Men när det kommer till att vara med och finansiera det hela, via skattsedeln, då är det plötsligt en annan sak.

Blygsamma höjningar av skatter är enligt borgerliga politiker ”skadlig politik för Sverige”, minskar viljan att arbeta och att driva företag och är rent allmänt vägen till elände och förfall.

Jobbskatteavdragen och slopad fastighetsskatt, RUT- och ROT-avdrag skulle ju frälsa Sverige. Lite mer pengar i plånboken för alla (utom för sjukskrivna och pensionärer…), mycket mer  för dem som redan hade ett överflöd. Och ändå skulle det bli mer pengar till vård, skola, omsorg, vägar, järnvägar och att det andra som våra skatter finansierar, genom att vi alla skulle tycka att det lönade sig att arbeta mer…

Men feta katter sitter nöjda. Varför jobba mer när man får mer pengar i plånboken ändå? Resultatet: Ett gigantiskt hål i de offentliga finanserna och stora svårigheter för stat, landsting och kommuner att upprätthålla kvalité och omfattning av de offentliga tjänster som vi alla tar för givna, och högljutt klagar över när de inte fungerar som vi tänkt oss.

Nu har vi en regering som faktiskt försöker göra något åt de offentliga finanserna genom att försiktigt höja en del skatter, och steg för steg rätta till en del av de värsta orättvisorna åren med borgerlig regering skapat. Arbetslösheten sjunker, företagens vinster slår nya rekord och statsfinanserna börjar ge utrymme för satsningar på den offentliga servicen.

Men enligt borgerliga politiker och debattörer är detta skadligt för Sverige, blott och enbart för att denna politik – som i grunden gynnar flertalet i Sverige – kräver vissa skattehöjningar och vissa inskränkningar i den omfattande flora av ”avdrag” och subventioner som främst gynnat dem som redan är ekonomiskt priviligierade.

Nej, sluta med skattegnället, eller förklara hur de offentliga inkomsterna annars ska öka för att täcka bland annat ökade löner till lärare, poliser, sjuksköterskor och all annan viktig vård- och omsorgspersonal, liksom ökat väg- och järnvägsunderhåll, försvar, mm. De teorier som låg bakom de borgerliga regeringsårens skatte- och finanspolitik har ju i alla fall, med önskvärd tydlighet, visat sig inte fungera!

Lennart Sohlberg (S), Mora

PS. Läs gärna Göran Greiders ledare i DD den 21 mars som inspirerat till detta inlägg. DS.

Debatt om vinster i välfärden

Den 1 mars publicerades en debattartikel i Dalademokraten som hävdade att Reepalus utredningsförslag innebär ett återgång till fondsocialism (se bilden). Tisdagen den 7 mars publicerades mitt svar (se nedan):



Vinstbegränsning är inte fondsocialism

Nej, Göran Engström och Göte Persson, frågan om begränsning av vinster i skola och välfärdstjänster handlar inte om fondsocialism eller att begränsa den fria företagsamheten. Det handlar om medborgarnas genuina önskan att skattemedel främst ska användas för att på bästa sätt producera de behovsstyrda tjänster kommuner och landsting ändå alltid har det slutgiltiga ansvaret för.

För till skillnad mot kommuner och landsting, så har privata ”utförare” i skola och välfärd inget ansvar för verksamhetens långsiktiga upprätthållande. De har som främsta ansvar inför sina ägare att leverera vinst på insatt kapital, givetvis med beaktande av de innehålls- och kvalitetskrav som finns fastställda. LOV- och skolföretag är dessutom på förhand garanterade en viss ersättningsnivå. Blir det ändå för dyrt eller ”besvärligt” kan verksamheten med ett penndrag upphöra och elever, patienter och vårdbehövande blir automatiskt kommunens eller landstingets direkta ansvar.

Den privata företagsamheten inom skola och välfärd skapar egentligen inte heller några nya arbetstillfällen för lärare och vårdpersonal, eftersom varken elever, patienter eller vårdbehövande blir fler eller får ökade behov. Snacket om att si och så många anställda skulle hamna i kläm är därför bara nys. Personalen lär behövas oavsett huvudman.

Skola, omsorg och sjukvård är inga ”branscher” styrda av normala marknadsekonomiska principer. För att marknadsekonomiska principer ska kunna tillämpas på en ”bransch” krävs flera företag som, med delvis olika utbud, konkurrerar om flera kunder som har olika behov och preferenser.  

När det gäller skola, omsorg och sjukvård finns inga kunder i marknadsekonomisk mening. Kunden är ju den som betalar ”utföraren”, och den som betalar företagen i de ”branscher” som Göran Engström och Göte Persson säger sig värna, är skattekollektivet. Den enskildes möjlighet att välja är begränsad och styrd av behov och geografisk närhet, snarare än preferensstyrd efter innehåll och kvalitet. Och dessutom helt utan ekonomiska incitament för den som nyttjar tjänsterna, som på en normal marknad.

Så nej, Göran Engström och Göte Persson, Reepalus utredningsförslag må ha sina brister i vissa avseenden, men syftet är inte att kullkasta Socialdemokratins pragmatiska inställning till marknadsekonomin eller bidra till en ”socialisering av hela branscher”. 

Den innehåller dessutom en lång rad andra förslag än de som rör vinstbegränsningar och utgör ett ambitiöst försök att skapa ordning och reda i ”branscher” som, i välment aningslöshet, skapats för att kompensera för det allmännas tidigare oförmåga att skapa mångfald och bredd inom framför allt skolans område, men som senare spårat ur och idag i allt för hög utsträckning drivs med höga vinstmarginaler på skattekollektivets bekostnad som främsta mål!

Lennart Sohlberg (S)

företagare och fd ordförande i Gymnasienämnden i Mora

Nya verktyg för ökad regional ekonomisk balans

Landsbygdspolitik handlar inte bara om satsningar på infrastruktur, bredband och tillgång till offentlig service. Landsbygden borde till stor del kunna leva på den värdetillväxt som skogen, gruvorna, energiproduktionen och jordbruksmarken genererar. Men med nuvarande system för företags-, konsumtions- och arbetskraftsbeskattning sker den största värdetillväxten i de tre storstadsområdena och några andra större regioncentra.

Idag har staten “monopol” på beskattning av företagens vinster och marknadens omsättning av varor och tjänster, liksom beskattningen av den del av lönearbetet som kallas arbetsgivaravgifter. Övrig beskattning av lönearbetet tillfaller i huvudsak den region/landsting och kommun där den arbetande är bosatt.

Tanken med detta är naturligtvis att de offentliga tjänster som produceras lokalt, som skola, vård och omsorg, ska finansieras av dem som kan nyttja dem, medan sjukförsäkring, pensioner och statens övriga verksamheter som försvar, polis, vägar och annan infrastruktur, vars drift och investeringar anses vara av riksintresse, ska finansieras av statens intäkter.

Detta reser dock en del frågor:

  • Var ska gränsen gå mellan statligt resp regionalt och lokalt ansvar för utgifter, och därmed beskattningsrätt?
  • Hur ska man skapa tillräckliga incitament för företag att etablera och driva verksamhet utanför storstadsregionerna?
  • Varför anses det självklart att råvarutillgångar automatiskt ses som nationella, trots att konsekvenserna av exploateringen påtagligt kan påverka livsbetingelserna regionalt och lokalt?

Det är dags att hitta en modell för att låta de delar av landet där råvarorna hämtas få del av den värdetillväxt som dessa genererar i landets stora befolkningscentra!

Idag har vi ett skatteutjämningssystem som är tänkt att kompensera kommuner och landsting/regioner för obalanser i demografi, strukturkostnader på grund av avstånd och en hel del andra faktorer. Utan detta system vore det omöjligt att erbjuda skola, vård och omsorg i många av landets kommuner. Främst där andelen förvärvsarbetande är låg i förhållande till andelen äldre.

Ändå är det otvetydigt så att en stor del av de kommuner som är de största mottagarna i skatteutjämningssystemet också har en hög kommunalskatt. Detta trots att dessa kommuner många gånger rymmer de råvarutillgångar i form av jordbruksmark, skog, gruvor och elproduktion från vind och vatten, som utgör förutsättningen för den urbana utvecklingen och den ekonomiska tillväxten i storstadsregionerna och ett antal andra befolkningstäta regioner.

I en motion till Socialdemokraternas partikongress 2017 föreslår jag därför dels att en översyn av skatte- och utjämningssystemet måste göras, med målet att i högre grad sprida avkastningen av de nationella tillgångarna till hela landet, dels att staten måste se över möjligheterna till en differentiering av arbetsgivaravgifterna, eller införa någon annan generell och lättadministrerad åtgärd som kan underrätta för företag utanför de starka tillväxtregionerna att kunna konkurrera om arbetskraft och uppdrag.

Därmed skulle man långsiktigt och förutsägbart skapa förutsättningar också för landets mer glesbefolkade kommuner och regioner att av egen kraft kunna erbjuda god samhällsservice, en bred arbetsmarknad och goda levnadsbetingelser.

Lennart Sohlberg (S), Mora

Minskad demokrati med större förvaltningar

(Svar på en insändare av Erik Andersson i Dala-Demokraten den 7 november)

Fler kommuner och färre kommunkontor skulle enligt Erik Andersson stärka demokratin. Jag håller inte med. Hans förslag skulle istället försvaga den lokala demokratin och ge tjänstemännen makt att styra demokratin!

Hur ska en liten kommun få en länsövergripande förvaltningsorganisation att arbeta så att exempelvis specifika politiska mål uppnås i den egna kommunen?

En förvaltningsorganisation ska helt enkelt ligga inom ramarna för den politiska organisation den är satt att tjäna. I annat fall tappas det demokratiska inflytandet över utförandet.

Det finns andra sätt att möta problemen med ökad specialisering och svårigheter att rekrytera. Idag finns exempelvis gemensamma nämnder eller kommunförbund för uppgifter som blir små kommuner övermäktiga. Därmed blir inte den byråkratiska enheten större än den politiska och det demokratiska inflytandet över förvaltningsprocessen bibehålls. Det finns säkert också andra ”asymmetriska” lösningar man kan tänka sig utan att ge avkall på kravet att förvaltningsorganisationen ska rymmas inom ramarna för den politiska organisationen.

Till alla dem som tycker att både skola och sjukvård borde förstatligas eller byråkratiseras vill jag också säga:
Det vore ett effektivt sätt att ta död på landsbygdsskolorna och många av de lasarett man säger sig värna om. Utan lokalt och regionalt politiskt inflytande – och ansvar! – för dessa verksamheter räcker det med några tryck på ”delete”-knappen i Stockholm för att nedläggningarna ska vara ett faktum!

Har flygprojektet i Sälen tappat självförtroendet?

Plattan vid Mora-Siljan Flygplats den 26 augusti 2016.

Om Scandinavian Mountains beskrivning av Mora-Siljan flygplats vore korrekt, så skulle detta inte vara möjligt… (Mora-Siljan Flygplats 26 augusti 2016). Bild: AB Dalaflyget.

EU-kommissionen begär att den svenska staten ska förklara varför det inte är ett brott mot de sk statsstödsreglerna att lämna ett bidrag på ca 280 miljoner för byggandet av en privatägd flygplats i Sälenfjällen. En sådan förklaring kallas notifiering. Notifieringen skickades in den 5 juli och redan den 26 augusti återkom kommissionen och begärde komplettering i några frågor.

Förutom en del formalia ville kommissionen bland annat ha bättre underlag för passagerarprognoserna som presenterats, hur investeringen och kommande driftunderskott ska finansieras, samt uppgifter kring Mora-Siljan Flygplats, som ju är närmast den planerade.

EU ställer formellt frågorna till Näringsdepartementet, som anlitar sin ”expertmyndighet” Trafikverket för att samla in och sammanställa de efterfrågade uppgifterna. Trafikverket i sin tur vänder sig till Scandinavian Mountains AB (SMAB), som driver projektet, och ber dem ta fram de efterfrågade uppgifterna. Inklusive de som gäller Mora-Siljan Flygplats…

Tyvärr väljer SMAB att måla en gravt underskattande och felaktig bild av flygplatsen i Mora.

mora-siljan-avgangshall

Den nybyggda avgångshallen på Mora-Siljan Flygplats rymmer gott och väl 150 personer, utan att ta avgångshallen för reguljärtrafiken i anspråk. Bild: AB Dalaflyget.

Man anger passagerantalet för 2015 till 4.838, utan att ange att Mora-Siljan stod utan reguljärtrafik i sex månader just detta år. En inte helt ointressant omständighet. Idag flyger ca 7000 passagerare årligen på Mora.

Men passagerarsiffror speglar egentligen inte flygplatsens verkliga kapacitet. Mora-Siljan skulle idag kunna hantera 2.300 ankommande charterresenärer i veckan om det skulle behövas.

Vidare påstås att ”både banlängden och bärigheten är underdimensionerade för chartertrafik för jetflygplan, alternativt linjetrafik med jetflygplan”, vilket är rent nonsens! Att använda begreppet ”jetflygplan” är knappast relevant då detta grovt omfattar flyg inom spannet 6 till 600 ton. Fakta är att Mora-Siljan Flygplats redan idag har kapacitet att hantera ”jetflygplan” med runt 150 passagerare och efter pågående EU-certifiering kommer att ha behörighet och kapacitet att operera med flygplan av typen Boeing 737-900 samt Airbus A321, vilka helt dominerar den Europeiska chartermarknaden.

Mora-Siljans södra banände

På Google Maps framgår tydligt att det finns en vändyta i banans södra ände. Något som funnits där sedan 1980.

Vidare påstås att ”Vändytor saknas också vid banändarna, för att flygplanen skall kunna vända utan att skada uppstår på banan. Terminalen är underdimensionerad för att ta emot charterflygplan och plattan är också begränsad.”

Vändplats har sedan flygplatsen byggdes funnits vid dess södra banände. En information som är enkel att verifiera via Google Maps. Terminalen är dessutom utbyggd under 2016 och fullt dimensionerad efter passagerarantal för ovan nämnda flygtyper och alla säkerhetsfaciliteter finns. Gällande rampens/plattans dimension så uppgår den i Mora till 28 000 kvm vilket påstås ”begränsande” mot den i Sälen planerade på 30 000 kvm.

Den enda relevanta skillnaden på den redan existerande flygplatsen Mora-Siljan och den planerade 700-miljonerssatsningen i Sälen är landningsbanans längd. Moras är drygt 1800 meter, men kan, för en bråkdel av investeringskostnaden i Sälen, enkelt byggas ut till 2500 meter.

mora-siljan-oversiktJag har egentligen inga problem med att SMAB driver på för att få förverkliga sitt projekt. Jag kan visserligen ha synpunkter på trovärdigheten i de ekonomiska kalkylerna och underskattningen av konsekvenserna för besöksnäringen och övriga infrastruktursatsningar i norra och västra Dalarna OM projektet inte håller vad det lovar. Men det är i grunden ett problem för SMAB och de stora och många små företag som i så fall får ta den ekonomiska smällen.

Men det jag absolut INTE kan förstå är att man måste nedlåta sig till att ”skriva ner” den närmaste befintliga flygplatsen för att ställa sig själv i bättre dager inför EU-kommissionen.

Det vittnar inte bara om en förödande brist på tilltro till det egna projektets bärkraft, det skadar också kraftigt trovärdigheten i resten av det ”faktaunderlag” som Trafikverket och Näringsdepartementet gått i god för och som EU-kommissionen nu har att granska och ta ställning till. Och det kan ju knappast ha varit tanken.

Regionfrågan är inte enkel…

Nej, regionfrågan är inte enkel. Och absolut inte så enkel så den på ett relevant sätt kan hanteras i en folkomröstning. Jag är i grunden skeptisk till ”stordrift”, men jag har också mycket svårt för många av ”nej-sidans” argument, som mest känns som ”det ska va’ som det alltid har varit”.

Inte minst blir man förvånad över att många av dem som oroar sig för hur det ska bli med lasaretten i den nya storregionen, samtidigt kliver fram som förespråkare för ett förstatligande av sjukvården. Som om det skulle stärka de små lasarettens ställning i framtiden…

Vi står inför en situation där framför allt länen norr om Mälardalsregionen och Vänern får allt svårare att få gehör för sina anspråk på infrastruktursatsningar och tillgång till självklar service i form av myndighetsnärvaro, tillgång till telekommunikationer och bredband, mm. Jag ser visserligen ingen självklar logik bakom den av indelningskommittén föreslagna nya regionala indelningen av Sverige, men jag ser å andra sidan inte att alternativet självklart är att behålla nuvarande läns- och landstingsgränser.

Alternativet att vi fortsätter som hittills med 18 ”smålän” och tre brottarstarka storregioner vore verkligen förödande för landsbygden. ”Alla” resurser skulle då gå till att bygga upp och binda ihop triangeln Stockholm-Göteborg-Malmö. Bara småsmulor blir över till resten av landet.

Och att, som Halland och Jämtland/Härjedalen, hävda att man ska stå själva, utanför de kommande storregionerna, bygger bara på isolationistiska drömmar som skulle skapa svåra problem för dem om de faktiskt skulle lyckas.

Indelningskommitténs förslag är åtminstone en idé om hur landet utanför storstadsregionerna kan ges en sportslig chans att skapa och ”kapa åt sig” utvecklingsresurser, som idag nästan naturlagsbundet hamnar i de befintliga storstadsregionerna.

Även om jag hör till dem som gärna förfäktar att storregionerna framför allt ska ha sin grund i resemönster för arbete och utveckling och inte i så hög grad bygga på den specialiserade sjukvårdens behov och förutsättningar för effektivisering och strukturering, så har jag efter idogt läsande och funderande insett att den föreslagna indelningen förmodligen ändå är den bästa kompromissen. Andra förslag skulle förmodligen ganska omgående innebära nya regionala obalanser. Det är illa nog att den föreslagna Norrlands-regionen redan befolkningsmässigt är ungefär hälften så stor som Svealands-regionen, men där har den geografiska utbredningen (mer än halva Sverige) satt gränsen för vad som anses möjligt att hantera.

Det är ju också så att de förändringar och problem som uppstår på grund av sjukvårdens ökande specialisering eller den ökande urbaniseringen inte skulle drabba oss om indelningsreformen skulle stoppas. De kräver istället bara allt mer av samarbeten på nivåer och i former där det demokratiska inflytandet är mycket begränsat.

Mycket av farhågorna för vad storregioner kommer att betyda för demokrati, sjukvårdens organisering, resursfördelning, mm, är ju sådant vi faktiskt bestämmer själva i de nya regionerna. Indelningskommittén erbjuder bara ett förslag till geografisk indelning baserat på en kompromiss vad gäller befolkning, geografisk utbredning, tillgång till specialistsjukvård, högre utbildning, arbetsmarknad, mm. Och inte minst en tydlig fingervisning om att statens myndigheter måste anpassa och inordna sig i denna geografi.

Vad vi sen gör med detta är i hög grad upp till oss själva!

Centrumutvecklingen tas inte på allvar

Debattartikel publicerad (något kortad) i Mora Tidning den 2 oktober 2015

——

När ska den borgerliga majoriteten i Mora sätta ner foten och skapa de förutsättningar som krävs för att sätta fart på utvecklingen av regionstaden Moras centrum?

Allt underlag för en genomtänkt omgörning av gågatan och Fridhemsplan finns färdiga. Fastighetsägarna och köpmännen bara väntar på att arbetet ska komma igång. Syftet är ju att öka attraktiviteten för Mora centrum för att bland annat balansera den växande handeln i Norets nya handelsområde.

Centrumplaneringen handlar om känslan av samband, närhet och tillgänglighet. Att få människor, både kommuninvånare och besökare, att trivas i centrum. Det är inte en fråga om kosmetik. Det handlar om att omsätta Moras regionstadsvision i fysisk stadsplanering. På riktigt!

I den tidigare S+C-majoriteten arbetade vi målmedvetet för att genomföra planerna. Arbetet med den nya centrumplanen inleddes runt 2010 och fastställdes sedan, efter ett gediget utredningsarbete, i juni 2013. Investeringsmedel reserverades tidigt och fanns även med i den nya borgerliga majoritetens kommunplan för 2015-2018. 

Och så sent som den 10 mars i år beslutade en i princip enig kommunstyrelse att bevilja igångsättningstillstånd för den första etappen, ombyggnaden av Fridhemsplan och Kyrkogatan fram till gågatans början. Arbetena skulle kunna påbörjas under maj för att, med vissa uppehåll, avslutas under denna höst.battartikel

”Äntligen!” var det många som sa. Sen hände något…

Upphandlingen kom inte igång som planerat under mars. Och vid ett möte den 5 maj får ledamöterna i kommunstyrelsens arbetsutskott överraskande veta att upphandlingen inte kommit igång, för att tekniska nämnden inte anser sig garanterade kompensation för de ökade driftkostnaderna investeringen skulle innebära.

Istället förordade tekniska förvaltningen en ”bantad” upprustning av Fridhemsplan, som inte följer den gestaltningsplan kommunstyrelsen tidigare fastlagt för centrum. Detta blev så småningom också den linje Moras borgerliga majoritet förordade i kommunstyrelsen den 23 juni. Vi socialdemokrater har hela tiden hävdat att det är bättre att vänta med projektet om ekonomin är kärv, än att frångå den fastställda centrumplanen.

Hur den nu beslutade ”upprustningen” av Fridhemsplan ska se ut har vi bara pressuppgifter om. Tydligen är det tekniska förvaltningen som på egen hand utformat förslaget, utan samråd med stadsplanerarna på stadsbyggnadsförvaltningen. Att i framtiden koppla ihop denna modifierade ombyggnad med den ordentligt genomarbetade ombyggnadsplanen för resten av gågatan lär inte vara möjligt utan stora merkostnader.

Beslutet innebär alltså att den borgerliga majoriteten just kastat tre års gediget utredningsarbete åt skogen och erbjuder Moraborna och våra besökare ett mindre attraktivt centrum med svåröverskådliga konsekvenser för handel och besöksnäring i framtiden som resultat.

Att acceptera en ”epa-lösning” utan förankring i en genomtänkt stadsbyggnadsvision bara för att ”de flesta vet ändå inte hur det var tänkt att se ut” som en ledande företrädare för den borgerliga majoriteten uttryckt det, vittnar bara om hur visionslös Moras borgerliga majoritet nu blivit.

Lennart Sohlberg

oppositionsråd (S)